Vi har inte hört av oss på ett tag, vi vet. Men vi har inte legat på sofflocket. Tvärtom har sofflocket känts avlägset, och lite eftersträvansvärt, den senaste tiden. Från Golmud till Kunlunpasset steg väg 109 sakta men säkert i sexton mil till knappt 4800 meter. En ganska lång uppförsbacke där vi tog det sakta och fint för att hinna acklimatisera oss. Att stressa uppför det stora lyftet till högplatån skulle bli dyrt, det visste vi. Så vi gnetade på i sakta mak i tre dagar och blev belönade med en rejäl snöstorm när vi nådde passet.

Med snöyran stickande i ansiktet pejlade vi in vad vi hade framför oss. Den Tibetanska högplatån är stor. Den upptar ungefär 25 % av hela Kinas landyta, vilket är nästan lika mycket som Västeuropa. Det är också en av världens mest isolerade regioner, omgiven och inringad av höga bergskedjor. Med en genomsnittshöjd på över 4000 meter över havet gör den sig förtjänt av sitt smeknamn, Världens Tak. Den tänkte vi försöka cykla över från norr till söder. Åtminstone en rejäl bit av den.

Vår väg, Qinghai – Tibet highway, väg 109 från Golmud till Lhasa, är den norra porten till Tibet. En nästan 120 mil lång asfaltsorm som ringlar fram i en extremt glest befolkad höghöjdsöken på världens tak. Många av de samhällen som förärats en plats på kartan här hade knappast imponerat någon annanstans. En del av dem, Budongquan, Erdaoguo och Tanggulabingzhan till exempel imponerar inte här heller. Men de finns. Därför har de sin plats på kartan. Fyra husruiner räcker för en plats på världskartan. Och där någonstans, bland ruinerna, hos en tibetansk familj, finns några sängar, en stor kittel med varmvatten och värmen från en kamin eldad med jakskit. Det är inte så mycket, men det hjälper oss vidare.

kvartetten som sprängdes

Bebben kämpade länge och väl. Han har egentligen kämpat hela vägen från Xining mot en motvillig kropp och krånglande hälsa. Han har brottats mot magsjuka, förkylning, nackspärr och senknarr, förutom mot vinden, kylan, höjden och de små strävsamheter som cyklingen normalt bjuder på. Vi andra hade förmodligen packat ihop och tagit semester långt tidigare, men Bebben kastar ogärna in handduken. Men efter lyftet från Golmud till över 4000 meter var alternativen slut. Det blev det kaos i kaptenens system och eftersom inte ens Dr. Zook rekommenderar rehab mot lunginflammation på hög höjd i sträng kyla fick Bebben lifta tillbaka till Golmud för att kurera sig. Det är trist, men vi fick fyrahundra sköna mil tillsammans den här gången. Och vi ses igen i Lhasa.

Vi andra har mått bra. Mestadels. En och annan känning av höjden har vi haft, men inget allvarligt. Vi har anpassat oss fint. Men cyklingen här är en annan kopp te än tidigare. På platån är milen långa. Och kalla. Cyklarna rullar inte av sig själva på 4-5000 meters höjd. Det är ingen packat-och-klart-cykling längre. Att sitta på sadeln vid sju, åttatiden, som på låglandet, är inte att tänka på. Vi är igång tidigast vid tio, ibland senare, när termometern börjar orka upp mot nollan. Det är bistert. Solen skiner, men den förmår inte jaga bort kylan i luften. Vi cyklar i rejäla rustningar och cykelskorna är numera utbytta mot kängor. Marschfarten är också lägre på platån. Man trampar inte till och trycker på i en uppförsbacke. Det får man betala för. Skenande puls och mjölksyra är aldrig långt borta. Allt det sammantaget så är det svårt att göra några långa dagsetapper. De 10-12-milare vi ganska bekvämt rullade iväg på låglandet kan man glömma här i slutet av oktober. Det går långsamt. Men det går fortfarande framåt.

kuling och längtan

De första fem dagarna bjöd på kalla, stilla dagar, med eftermiddagar av tilltagande molnighet, som till slut blev till snö. Ett tydligt mönster. Snön var lite oväntad, den skall inte falla så här års. Vi hade norrländska vintervägar på morgnarna, innan vägbanan hann smälta bort snön. Vi mumlade mantran om att snön skulle försvinna, och det gjorde den. Ett väderskifte har sen gett oss strålande klara dagar, men dessvärre ersatt snöfallen med onödigt stark vind. Från syd. Rakt i snoken. Vi mumlar andra mantran nu. De fyra senaste dagarna på cyklarna har höjden, kylan och vinden tillsammans varit nära att få oss att packa ihop. Vi erkänner att vi glimtvis längtat efter något annat.

För när omständigheterna är besvärliga skapas alltid utrymme för längtan. Vi har längtat efter en varm dusch, en mjuk säng, pizza, thaimat (eller vad fan som helst förutom nudlar), golvvärme, sandstränder, riktigt kaffe, innebandyträning, teve där någon säger något som går att begripa, motorfordon, prästost, mer syre, mindre hosta, vinterstudion, bok och hängmattegrejen, varma skor, medvind, och att ligga sked med den man älskar. Holthe längtar efter en tjej med egen brygga och 3-fas. Det skulle underlätta dykningen, säger han.

Men vi har inte pantat hojarna ännu. Även om vi haft det trögt. Cykelväskorna är fortfarande packade. Igår knagglade vi oss över resans högsta punkt, Tanggula, 5231 meter över havet. Gränsen till det som numera är Tibet. Det var kallt, det var tungt, det var högt och det var blåsigt. Med en höjd som är 30 meter högre än Everest Base Camp är Tanggula förmodligen det högsta vägpasset i världen, och för oss var det en skön tröskel att passera. Nu är det nerför. Inte bara, men generellt. Det känns bra. Vi tror inte att resten blir enkelt, men vi tror att vi gjort den tuffaste biten. Vi vet att vi kommer till Lhasa, och vi tror att det blir på cykelsadeln. Men vi vet inte.

Kolla in fler bilder i fotogalleriet!

Kolla in höjder, snittfarter och andra nördiga siffror i statistiken!