uteochcyklar



senaste

blogginläggen

tibetansk epilog

2009-11-13 Söta upplevelser och sura insikter avslutar en resa som varit en vinnare. Nu åker vi hem.

Läs mer...

vid drömmarnas palats

2009-11-04 En gruppbild vid Potalapalatset, det var drömmen vid köksbordet i Uddevalla. Nu är vi där.

Läs mer...

plågade på platån

2009-10-26 Snöstormar, minusgrader och hög höjd. Resan över högplatån har inte varit någon picknick hittills.

Läs mer...

kommentarerna

2013-01-23 13:16:10

Läs mer...

Marie skrev

2011-03-02 15:07:27 Hej, Tack för ett intressant inlägg! Jag hittade er sida och undrar om ni skulle vara intresserad av att publicera en länk till våran klients hemsida? Denna artikel har en diskret länk till Expedias hemsida, som vi sammarbetar med. Namn: Expedia URL: http://www.expedia.se/ Tack för att ni har tagit er tid och läst. Tveka inte att kontakta mig om ni har några frågor. Jag skickar gärna artikeln till er om ni är intresserad. Med vänlig hälsning, Marie Sjöström OBAN Multilingual marie.sjostrom@obanmultilingual.com

Läs mer...

//Gadden skrev

2009-11-13 18:54:47 ... ge dig, Jocke, en eloge för din förmåga att berätta. Tack och välkommen hem. //Gadden

Läs mer...

filmerna

final

 

2009-11-12 En lång skön nedförsbacke, ända fram till Potalapalatset den sista dagen. Ganska fin känsla.

Se filmen...

vinter i paradiset I

 

2009-10-28 Vägar som kräver dubbdäck och temperaturer som kräver fullt ställ. Gobi är långt borta.

Se filmen...

vinter i paradiset II

 

2009-10-28 Fyra minus, 5000 meter över havet och 17 sekundmeter i snoken. Ingen solskenscykling längre.

Se filmen...

bilderna

vid drömmarnas palats

skapad 2009-11-04 i 'ute och cyklar'

 

När vi trampade nerför sydsluttningen av Tanggula-passet ändrade högplatån karaktär. Snön, som dominerat landskapet på nordsidan, släppte långsamt greppet. De höga topparna förblev vita, medan de lägre grässluttningarna böljade fram i en gulbrun höstklädsel. Stora flockar av jakar, får, getter och hästar betade stressfritt i oändligheten. Rovfåglar seglade på termiken, murmeldjur tittade upp ur sina hålor i marken och en flock svarthalsade tranor styltade omkring i ett våtområde. Platån var full av liv.

bild

Snön släpper greppet efter Little Tanggula, 5170 möh.

Vi hade rätt i förra bloggen, vi hade gjort den tyngsta biten. Utan snön lyckades inte vinden bära med sig riktigt lika mycket kyla. Solen tilläts utföra lite av sin uppgift; att värma människorna. Att värma oss. Känslan av att vara i krigszonen släppte periodvis. Vi kunde gå på lite mindre än hundra procent emellanåt. Under åtminstone ett par timmar varje dag kunde vi slappna av och ta in omgivningen, inte bara registrera den. Palma tog till och med av sig skalvantarna en stund en dag. Det var djärvt!

vackrare?

På den mer böljande södra delen av platån, söder om Amdo, grävde ringlande floder ut raviner i landskapet, där vi trampade fram. Bergen kom närmare. I Gulu vakade en glaciärprydd, månbelyst sextusenmetersjätte över oss när vi vinglade ut för att pinka på natten, och när vi klättrade över ännu ett pass, strax före Damxung, dök Nyenchen Tanghlas mäktiga silhuett upp framför oss, med toppen 7161 meter närmare himlen än havet. Kanske var den södra delen av platån vackrare än den norra? Kanske berodde det bara på att vi hade energi nog för att känna? Att det fanns plats för skönheten igen. Det utrymmet finns sällan när man krigar.

bild

Nyenchen Tanglha, 7161 meter över havet, reser sig bakom en hjord jakar.

Men vi hade också rätt i förra bloggen om att resten av cyklingen ändå inte skulle bli helt enkel. Vi cyklade fortfarande på mellan 4500 och 4900 meters höjd. Det var fortfarande kallt. Och det var fortfarande onödigt mycket vind. Från söder. Förmiddagarna var lugna, vinden kom smygande vid 12-tiden och någon timma senare var den en rejäl käftsmäll. Vissa dagar stod vi i stort sett still. Fullt tryck i pedalerna på hojarnas lättaste växlar gav oss 10 km/tim på platt mark och vi hade nästan lika gärna kunnat promenera. Vi började sätta oss på cyklarna tidigare igen, för att hinna en bit innan vinden kom. Det var kallt. Men det var tvunget. Och det funkade eftersom dagarna blev lite varmare än på nordsidan Tanggula. Vi tog oss fram.

bild

Jackbyte i storm, en trixig uppgift för Holthe.

I Nagqu tog den tretton dagar långa duschfria perioden slut. En hafsig kattvätt mellan Golmud och Nagqu var i stort sett allt hygieniskt jobb vi lyckats få till. Då gör en varm dusch att livet känns lättare. Livet blir förresten alltid lite lättare när något annat än en nudelburk och en natt på liggunderlaget i ett svinkallt tibetanskt pappgarage väntar i slutet av dagen. En säng, en dusch, en inomhustoalett, en termos sött te med mjölk och en tallrik shemdre (jak, potatis och ris) gör underverk efter en trög dag i sadeln. Och det var fler såna dagar efter Amdo. Både Nagqu, Damqung och Yangpachen tog väl hand om oss.

pilgrimsresan

Vi reste bland pilgrimerna. När sommaren är över, höstbestyren är avklarade och vinterns kyla och sysslolöshet närmar sig, ger sig landsbygdens nomader iväg på pilgrimsresa. Målet är Lhasa. De nödvändiga tillhörigheterna packas i en lastbil om man har råd, eller i en handdragen kärra, om man har sämre råd. Sen ger man sig iväg på en resa som tar månader. Enkla tält uppslagna vid vägkanten blir nattläger. Eller bara en madrass och ett par tunga filtar, om man har sämre råd.

Att målet är Lhasa är en sanning med modifikation. För en god buddhist ligger naturligtvis målet längre bort än så. Med resan till Lhasa, och genom att besöka alla de heliga platserna i huvudstaden, förbättrar man chanserna till en bättre tillvaro i nästa liv. Genom att lägga sig framstupa på vägen under resan visar man vördnad för Buddha och hans lära, och att sträcka ut sin kropp i en enda lång, obruten linje längs hela den långa vägen till huvudstaden är en stark och viktig religiös handling. De hundratals, eller tusentals, pilgrimer som låg utsträckta på asfalten längs vår väg var en helt otrolig syn. De lyste på vår cykling med nya ficklampor. Det fanns de som gjorde samma resa på ett ännu slitsammare och mer utstuderat långsamt vis. Med en kanske större envishet och beslutsamhet? Med en övertygelse och önskan långt bortom vår.

bild

Cyklister krymper vid bergväggarna i flodravinen söder om Yangpachen.

Sista dagen var ren glädje. Ett slags destillat av lycka och tillfredställelse. Vi svängde ut från den lilla byn Yangpachen och svaldes omedelbart av en trång flodravin som rasade ner i en lång vindlande resa mot lägre mark, mot Lhasa, 700 höjdmeter längre ner. Vi susade fram, vi rullade, vi behövde inte kämpa. Från kylan på platån reste vi ner mot Lhasas relativa värme. Sex minusgrader på morgonen förbyttes till tjugofyra plusgrader på eftermiddagen. En temperaturskillnad på trettio grader på en enda dag, det är ganska mycket. Och när det går åt det hållet är det ganska skönt.

Drömmarnas Palats verkade nästan vara en hägring när vi rullade in på Luobulingka Lu efter 4700 kilometers cykling. Men det var verkligt. När vi stannade hojarna stod Potalapalatset verkligen kvar där på berget Marpo Ri mitt i centrala Lhasa. Det är en av världens verkligt magnifika byggnader och en drömsyn sedan länge, inte bara sen vi startade den här resan. Att kliva av cyklarna vid slutmålet var som vanligt en berusande känsla av tillfredställelse över att ha slutfört det vi kom för att göra, och av tomhet över att det plötsligt var slut.

bild

Framför Potalapalatset. Äntligen, som de brukar säga i högtidliga sammanhang.

Vi har frusit klart, vi har inga väggar av vind kvar att ta oss igenom, inga ändlösa bergspass kvar att klättra över och vi behöver inte sleva i oss en enda jävla nudelburk mer. Men alla de 470 milens underbara upplevelser är å andra sidan bakom oss nu. Det blir inga fler skratt tillsammans, inga möten med fattiga, men varmhjärtade människor att dela värmen framför kaminen med och inga fler kalla öl att fira ännu en genomförd cykeldag med. Men man ska inte gapa över för mycket förstås. Allt det vi varit med om har vi kvar. Det är vårt. För alltid.

Bebben kom promenerande över Potala Square, torget framför palatset. Hostan var borta och lunginflammationen utläkt. Han såg frisk ut. Det var kul att se honom. Vi fick varsin brottarkram. Hoppas han också kan vara riktigt lycklig över det han gjort och varit med om på den här resan. Tillsammans med oss andra. Man reser för upplevelsernas skull, inte för att jämföra dem. Gör man det kommer man alltid att förlora. Då är man helt ute och cyklar.

bild

Den gröna pricken är vi. Vi är framme.

Tack för att ni följt oss, för att ni mailat kommentarer och för att ni hjälpt till att göra vår resa lite roligare. Håller ni ut en vecka till så kommer ytterligare ett inlägg i bloggen. Den kommer nog att handla lite mer om Tibet och Lhasa, och lite mindre om oss. Väl så intressant. Hoppas ni haft glädje av sajten, av våra berättelser, bilder och filmsnuttar. Skulle någon eller några av er blivit inspirerade till att breda ut kartan på köksbordet och börja planera ett eget äventyr, stort eller litet, långt eller kort, så blir vi riktigt glada.

kommentarer



partners