uteochcyklar



senaste

blogginläggen

tibetansk epilog

2009-11-13 Söta upplevelser och sura insikter avslutar en resa som varit en vinnare. Nu åker vi hem.

Läs mer...

vid drömmarnas palats

2009-11-04 En gruppbild vid Potalapalatset, det var drömmen vid köksbordet i Uddevalla. Nu är vi där.

Läs mer...

plågade på platån

2009-10-26 Snöstormar, minusgrader och hög höjd. Resan över högplatån har inte varit någon picknick hittills.

Läs mer...

kommentarerna

2013-01-23 13:16:10

Läs mer...

Marie skrev

2011-03-02 15:07:27 Hej, Tack för ett intressant inlägg! Jag hittade er sida och undrar om ni skulle vara intresserad av att publicera en länk till våran klients hemsida? Denna artikel har en diskret länk till Expedias hemsida, som vi sammarbetar med. Namn: Expedia URL: http://www.expedia.se/ Tack för att ni har tagit er tid och läst. Tveka inte att kontakta mig om ni har några frågor. Jag skickar gärna artikeln till er om ni är intresserad. Med vänlig hälsning, Marie Sjöström OBAN Multilingual marie.sjostrom@obanmultilingual.com

Läs mer...

//Gadden skrev

2009-11-13 18:54:47 ... ge dig, Jocke, en eloge för din förmåga att berätta. Tack och välkommen hem. //Gadden

Läs mer...

filmerna

final

 

2009-11-12 En lång skön nedförsbacke, ända fram till Potalapalatset den sista dagen. Ganska fin känsla.

Se filmen...

vinter i paradiset I

 

2009-10-28 Vägar som kräver dubbdäck och temperaturer som kräver fullt ställ. Gobi är långt borta.

Se filmen...

vinter i paradiset II

 

2009-10-28 Fyra minus, 5000 meter över havet och 17 sekundmeter i snoken. Ingen solskenscykling längre.

Se filmen...

bilderna

ut ur gobiöknen

skapad 2009-08-23 i 'ute och cyklar'

 

En öken vet inte av några nationsgränser. Bara för att vi lämnat Mongoliet och rullat in i Kina släppte inte Gobiöknen greppet om oss. Inte riktigt än. Men medan Gobi på den mongoliska sidan var vild och skoningslös, var den kinesiska versionen enklare att hantera. Kineserna har tämjt Gobi. De har gjort en del av jobbet åt oss.

bild

Tvåhundra dinosaurieskulpturer i naturlig storlek vinkade av oss när vi rullade söderut.

Efter att ha stannat en extra dag i Erenhot för att Holthe skulle hinna med alla toalettbesök han behövde göra, rullade vi vidare söderut. På asfalt. Med en nästan religiös vördnad för det hårda, släta underlaget susade vi fram genom öknen. Landskapet var fortfarande en vidsträckt och ändlös slätt av grus och sten, här och där bevuxen av en tunn peruk glest gräs. Det var fortfarande långt mellan samhällen, sängar och vatten, men det rullade på. Och det var mulet. Det är svårt att tro, men det finns faktiskt dagar när man gillar att det är mulet.

Tåget mot Beijing tuffade fram öster om oss, stationsbyggnader och banvaktarbyar hade ett prydligare utseende än norr om gränsen, skogar av vindkraftverk snurrade sakta på avstånd och 3G-master skickade signaler från det 21:a århundradet genom öknen. Någon enstaka yurta skymtade i fjärran, men kamelerna var borta. Det kinesiska Gobi var tämjt. Och vi var ganska nöjda med det.

bild

Larsa Skåning? Nej, en kinesisk fåraherde.

Vi rullade drygt 12 mil om dagen söderut genom öknen, utan att behöva se ut som zombies på kvällarna. Det blir inte riktigt lika underhållande filmklipp, men det kändes lite bättre i kroppen. Vi kunde slå upp tälten, laga middag och fortfarande ha energi nog för en guidad visning av lägret för de förbipasserande kinesiska fåraherdarna. De uppskattade det. De verkade tycka att det var festligt att vi tältade där.

Mellan Sonid Youqi och Qahar Youyi skrynklades Gobi ihop och blev böljande och grönt, precis som i norr. Vi hade en fantastisk förmiddag i sadlarna när ökentorkan tillfälligt gav efter och vägen ringlande guppade fram i en trädkantad allé mellan solrosodlingar, potatisfält och terrasserade, gröna kullar. Den mänskliga närvaron ökade och vi behövde inte ladda hojarna med lika mycket proviant på morgonen. Istället kunde vi för första gången stanna och äta lunch på något underbart litet hak längs vägen. Lite ris gör alltid benen glada.

bild

Captain Chaos & The Cykling Silhouettes. Bra bandnamn?

Men allt är inte vackert i Kina. Det anade ni kanske? Nu vet vi hur det ser ut där svart kinesisk skiffer bryts. Välj något annat till garageuppfarten! Vi vet också hur de speciella pakethållare ser ut som motorcyklarna använder när de transporterar får till slakteriet. Vi tror att fåren hellre hade gått själva. Vi vet också ungefär hur många dieselhostande lastbilar per sekund det passerar på traden mellan Jining och Zhouzi. Alldeles för många.

I Jining gjorde vi den stora högersvängen. Där hade vi passerat Gobiöknen och nått mer regelbundet befolkade delar av Kina. Det kändes som en liten milstolpe på resan. Vi firade med en mongolisk fondue, huoguo, och en kall Yinshuang vid torget i Jining. Holthe, som inte riktigt fullt ut litade på kistan ännu, tyckte att en kycklingburgare verkade som ett säkrare kort. Han hade säkert rätt.

bild

Holthe sätter tänderna i en vattenmelon.

Vi reser i det historiska gränslandet mellan de nomadiserande nordliga mongoliska folken och de jordbrukande kineserna. De ständiga oroligheterna i området var det som fick den första kejsaren av Qin, Shi Huang Ti, att börja bygga den kinesiska muren på 200-talet före Kristus. Det hjälpte inte speciellt mycket. Mongolerna kom ändå. Och med Djingis Khan i spetsen blev Kina på 1200-talet erövrat och en del av det mongoliska riket.

Djingis sonson Kublai Khan regerade sedan, på slutet av 1200-talet, över det största rike som man tror någonsin existerat på jorden. En handfull ridande krigare från stäpperna och öknarna vi trampat fram genom hade lyckats lägga under sig allt land mellan Vietnam och Ryssland, från Ungern till Stilla Havet. Här byggde Kublai Khan sitt legendariska palats Xanadu. Hit kom Marco Polo. Här fanns jordens centrum. Så är det inte riktigt längre.

bild

Hela supportteamet är på tårna när Palma lagar punka i Sonid Youqi.

När Mongoliet knappt hundra år senare började falla sönder tog kineserna tillbaka det de ansåg var deras. Och lite till. Det är ju så det brukar fungera. Men inte förrän under Qing-dynastin på 1700-talet fick kineserna slutligen någon riktig kontroll över de trakter vi rullar omkring i. Ryska intressen i början av 1900-talet förhindrade Yttre Mongoliet att bli kinesiskt. Det fick så småningom istället sin nationella självständighet, medan Inre Mongoliet förblev en nordkinesisk provins.

Idag är Inre Mongoliet en provins som gradvis förlorar sitt mongoliska ursprung. Det traditionella, nomadiserande livet, som fortfarande levs på andra sidan gränsen, förvandlas långsamt till turism i de glesbefolkade norra delarna av det moderna Kina. Mongolerna är en minoritet som utgör ungefär 15 % av den 25 miljoner stora befolkningen, och det urbana Inre Mongoliet är numera lika mycket Kina som någon annanstans. En och annan huoguo eller yurta är ungefär så mycket Mongoliet det blir.

bild

Den gröna pricken är vi.

Vi har efter 123 mils cykling kommit till provinshuvudstaden Hohhot. Det är en relativt välmående stad med ungefär 1,2 miljoner invånare, med avenyer breda som landningsbanorna på Arlanda och med en skyline som vi i Skandinavien får bläddra i glassiga resemagasin för att få se. Här står några Turning Torsos. Och de blir i rask takt fler. Här smyger vi omkring och gör misslyckade försök att smälta in, när vi suger i oss lite kinesiskt storstadsliv (mellanstadsliv?) och laddar för nästa etapp. Titta in och följ med oss på den också!

kommentarer



partners