uteochcyklar



senaste

blogginläggen

tibetansk epilog

2009-11-13 Söta upplevelser och sura insikter avslutar en resa som varit en vinnare. Nu åker vi hem.

Läs mer...

vid drömmarnas palats

2009-11-04 En gruppbild vid Potalapalatset, det var drömmen vid köksbordet i Uddevalla. Nu är vi där.

Läs mer...

plågade på platån

2009-10-26 Snöstormar, minusgrader och hög höjd. Resan över högplatån har inte varit någon picknick hittills.

Läs mer...

kommentarerna

2013-01-23 13:16:10

Läs mer...

Marie skrev

2011-03-02 15:07:27 Hej, Tack för ett intressant inlägg! Jag hittade er sida och undrar om ni skulle vara intresserad av att publicera en länk till våran klients hemsida? Denna artikel har en diskret länk till Expedias hemsida, som vi sammarbetar med. Namn: Expedia URL: http://www.expedia.se/ Tack för att ni har tagit er tid och läst. Tveka inte att kontakta mig om ni har några frågor. Jag skickar gärna artikeln till er om ni är intresserad. Med vänlig hälsning, Marie Sjöström OBAN Multilingual marie.sjostrom@obanmultilingual.com

Läs mer...

//Gadden skrev

2009-11-13 18:54:47 ... ge dig, Jocke, en eloge för din förmåga att berätta. Tack och välkommen hem. //Gadden

Läs mer...

filmerna

final

 

2009-11-12 En lång skön nedförsbacke, ända fram till Potalapalatset den sista dagen. Ganska fin känsla.

Se filmen...

vinter i paradiset I

 

2009-10-28 Vägar som kräver dubbdäck och temperaturer som kräver fullt ställ. Gobi är långt borta.

Se filmen...

vinter i paradiset II

 

2009-10-28 Fyra minus, 5000 meter över havet och 17 sekundmeter i snoken. Ingen solskenscykling längre.

Se filmen...

bilderna

ett nytt land

skapad 2009-08-30 i 'ute och cyklar'

 

De har byggt ett nytt land. På drygt tio år har kineserna byggt om sitt uråldriga rike. Renoverat. Det är en utveckling av ofattbara proportioner. Vi har gjort några resor i Kina tidigare och kan jämföra. Första gången var 1987, när vi luffade med tåg från Helsingfors till Hongkong och tillbringade två månader i ett Kina som inte riktigt kommit ur startblocken. 1995 cyklade jag (Jocke) genom Sydkina, från Hongkong till Vietnam och förändringens vind hade börjat blåsa, speciellt i den marknadsekonomiska försöksprovinsen Guangdong, som hade världens snabbaste ekonomiska tillväxt. Förra året var jag i Shanghai och Beijing och kunde konstatera att det hade hänt en del sedan 1987. Det var inte vattenbuffel, keps och den svarta folkcykeln Flying Pigeon som var på modet längre.

bild

Bebben blev blåst på kulturen när länsmuseet i Hohhot hade måndagsstängt.

Men att landets huvudstad och handelscentrum springer fort är en sak, att i stort sett varenda liten stad i en avsides belägen nordlig provins, som Inre Mongoliet, ser helt ny ut, är något helt annat. Vi cyklar i de breda avenyernas och de spikraka boulevardernas land, i de gigantiska skrytbyggenas och de monumentala bostadsprojektens land, i de ultramoderna universitetens och de majestätiska torgens land. Cyklarna har blivit elmopeder och de blå maouniformerna är utbytta mot västerländska modekläder. 80% av de Ferraribilar som såldes i världen i fjol såldes i Shanghai. Gå i Prada och Guccibutikerna och se kineser i provrummen, gå på fejkmarknaden och se västerläningar rota bland kopiorna. Världen snurrar.

Vi skall kanske inte sitta hemma i tevesofforna, titta på Rapport och lite självgott tro att den röda jätten i öst är ett underutvecklat jordbrukarland. Här bor 1,4 miljarder människor som vill framåt, och det är riktigt svårt att rulla fram på cyklarna här utan att verkligen tro på en ny ekonomisk världsordning. Den kraft som finns i utvecklingen av världens folkrikaste land är förmodligen omöjlig att överskatta. Den är antagligen inte ett dugg svagare än den kraft som på 1200-talet, just från det här området, skapade det största rike världen hittills skådat. Vi har säkerligen bara sett början. Det blåser på Tellus.

bild

Puttekulsförsäljaren i Hohhot.

Men bitar av Det Gamla Kina finns naturligtvis fortfarande kvar. Vi cyklar genom byar dit lyftkranarna ännu inte anlänt. Där kantas de dammiga gatorna av envåningshus med färgglada kinesiska tecken, som talar om vilka verksamheter som döljer sig bakom fasaderna: frisörer, diverseaffärer, små restauranger och nudelsoppskök, bilverkstäder, skräddare, målare och slaktare. Delar av dagens sysslor flyttar med ut på trottoarerna; några grillspett läggs på glöden, en symaskin hackar i sig en bit tyg vid en husvägg, en gris slaktas bredvid en lastbil som får växellådan reparerad och en pyramid vattenmeloner bjuds ut för en spottstyver till förbipasserande. Här och var lämnar husfasaderna utrymme för smala gränder som leder förbi sophögar, in till trånga bostäder av tegel eller lera. Några få hus, med skyltar som säger China Mobile eller Inner Mongolia Rural Credit Cooperative stoltserar med en våning extra.

bild

En gris möter sitt öde på en kinesisk trottoar.

Där stannar vi till, tränger oss in i köket på en liten sylta, pekar, gestikulerar och luftwokar för att beställa lunch. Oftast funkar det finfint. Ibland funkar det inte så bra. Ibland ligger det några frottéhanddukar i riset, som vi tror är mage eller inälvor, ibland är det kryddat så att svetten rinner ner i ögonen på Holthe. Han svettas oftast mer på lunchen än när vi cyklar. Men oftast är det riktigt gott. Och riktigt billigt. En kombination vi tycker om. Överlag har resan bjudit på mycket bättre mat än vi räknade med, både i Mongoliet och i Kina. Anders kanske kan få tillbaka några av de kilon han lämnade i Gobi, så att han kan tappa dem igen i Tibet. Man måste planera.

Cyklingen från Hohhot till Linhe, dit vi kommit efter 168 mils trampande, har varit av transportkaraktär. Cykelarbete, kan man kalla det. Gobi var hårt, men fantastiskt. De senaste dagarna har varit enkla, men lite mindre fantastiska. Vi har passerat Baotou, som är ett nordkinesiskt centrum för tung stålindustri, och den typen av städer är sällan de vackraste man besöker. Faktum är att Baotou i den hårda globala konkurrensen seglar rakt in på listan över Världens 10 Fulaste Städer, tack vare monumentala proportioner av utstuderad fulhet. Lite fult räcker inte långt. Småfjuttiga kommunala fulhetsprojekt, som t.ex. Gallionenhuset i Uddevalla, har inget att hämta. Perm däremot, i västra Sibirien, platsar på listan, av de städer vi sett på den här turen. Riktigt rekorderlig, rejäl fulhet i stor volym är vad som krävs i ett internationellt perspektiv. Man måste tänka stort.

bild

Baotou, rakt in bland världens tio fulaste städer.

När vi efter sex mils urban cykling knagglat oss igenom Baotou passerade vi under en portal med den lovande texten ”Seven Star Lake Holiday Zone”. Det lät som om en förändring till det bättre lurade runt hörnet. Men vad som i själva verket lurade runt hörnet var istället det värsta industrihelvete vi rullat fram genom hittills. Att en permanent tillvaro i den miljön halverar ditt liv förefaller helt självklart, men inte ens att passera på cykel kändes garanterat riskfritt för hälsan. Vi kan nog inte vara helt säkra på att ha undgått framtida men. De mer omedelbara effekterna av dagen var ett svart lager av ”diesel and dust” som täckte oss när vi kom fram till Urad Qianqi på eftermiddagen (kolla film!). Till och med härdade cykelluffare tyckte att det var skitigt i överkant.

bild

Tres amigos på väg västerut.

Men världen är aldrig svart eller vit. Att titta mot norr var bättre än att titta åt söder. För där vajade solrosarméer och majsfält tillsammans med tomatplantager och druvodlingar. Alltsammans övervakat av de taggiga bergen i Daqing Shan, som solen i söder lyste outtröttligt på. Det var en vy som räddade många timmar i sadeln.

ganska dålig dag

Vi har dessvärre inte lyckats hålla oss i sadeln riktigt hela tiden. Sista dagen hit, från Wuyuan, hade vi ett litet intermezzo på morgonen. Hjullagret på Bebbens bakhjul skar ihop och hojen tvärstannade, som om han nypt hårt i bromsarna. Olyckligtvis drog Bebben tåget just då, och ingen hade en chans att stanna. Vi gjorde en seriekrock. Jag (Jocke) fick den värsta resan och klättrade upp ur diket med skrubbade knän och trasiga cykelväskor. Skrubbsåren läker säkert, men Bebbens bakhjul var bortom all räddning, med den utrustning vi hade med oss. Vi fick vinka till oss en buss och vinka av Bebben när han rullade vidare mot en cykelaffär i stan.

bild

Den ambulerande cykelverkstaden räckte inte till när Bebbens hjullager skar.

Palma, Holthe och jag fortsatte trampa och jag lyckades mot alla sannolikhetskalkyler krascha en gång till. Brakade in i Palma och gick i asfalten för andra gången samma dag (kolla film!). Det är åtminstone en gång för mycket. Världsordningens strävan efter jämvikt skickade mig åt vänster andra gången, och plåster på knän, armbåge och höft gjorde att jag såg ut som en unge som just håller på att lära sig cykla, när vi rullade in hit till Linhe på eftermiddagen.

bild

Den gröna pricken är vi.

Nu slickar vi våra sår, lagar våra prylar och bjuder Holthe på okryddad kycklingburgare på kinesisk fast food-kedja. Vi bor på finhotell och betalar glatt 150 spänn per näsa för det. Det kostar ungefär som att slå upp tältet på en finländsk campingplats. Ibland skall man ta sig tid att jämföra. Och här ingår fri surf och kaffemaskin (jag tror att jag går och tar en till). Vi rullar vidare imorgon, mot Yinchuan, som är nästa egentliga etappmål. Då byter Kina karaktär igen, tror vi. Där kliver vi av cyklarna några dagar och roar oss med annat än cykling. Titta in och följ oss!

kommentarer



partners