uteochcyklar



senaste

blogginläggen

tibetansk epilog

2009-11-13 Söta upplevelser och sura insikter avslutar en resa som varit en vinnare. Nu åker vi hem.

Läs mer...

vid drömmarnas palats

2009-11-04 En gruppbild vid Potalapalatset, det var drömmen vid köksbordet i Uddevalla. Nu är vi där.

Läs mer...

plågade på platån

2009-10-26 Snöstormar, minusgrader och hög höjd. Resan över högplatån har inte varit någon picknick hittills.

Läs mer...

kommentarerna

2013-01-23 13:16:10

Läs mer...

Marie skrev

2011-03-02 15:07:27 Hej, Tack för ett intressant inlägg! Jag hittade er sida och undrar om ni skulle vara intresserad av att publicera en länk till våran klients hemsida? Denna artikel har en diskret länk till Expedias hemsida, som vi sammarbetar med. Namn: Expedia URL: http://www.expedia.se/ Tack för att ni har tagit er tid och läst. Tveka inte att kontakta mig om ni har några frågor. Jag skickar gärna artikeln till er om ni är intresserad. Med vänlig hälsning, Marie Sjöström OBAN Multilingual marie.sjostrom@obanmultilingual.com

Läs mer...

//Gadden skrev

2009-11-13 18:54:47 ... ge dig, Jocke, en eloge för din förmåga att berätta. Tack och välkommen hem. //Gadden

Läs mer...

filmerna

final

 

2009-11-12 En lång skön nedförsbacke, ända fram till Potalapalatset den sista dagen. Ganska fin känsla.

Se filmen...

vinter i paradiset I

 

2009-10-28 Vägar som kräver dubbdäck och temperaturer som kräver fullt ställ. Gobi är långt borta.

Se filmen...

vinter i paradiset II

 

2009-10-28 Fyra minus, 5000 meter över havet och 17 sekundmeter i snoken. Ingen solskenscykling längre.

Se filmen...

bilderna

ningxia

skapad 2009-09-05 i 'ute och cyklar'

 

När Djingis Khan i början på 1200-talet kom ridande genom öknen i norr var kungadömet Xixias dagar räknade. Xixia blev mongolernas första erövring på vägen mot världsherravälde, och den 190 år långa blomstring området haft fick ett abrupt och brutalt slut. När det mongoliska riket sedan föll sönder, ungefär 150 år senare, låg Xixia öde, öppet för nykomlingar att bosätta sig i. Kinesiska jordbrukare flyttade in från söder och muslimska handelsmän kom resande västerifrån längs sidenvägen och blev kvar. Nu heter provinsen Ningxia och är fortfarande hem för en betydande del av den kinesiska minoritet, Hui, som praktiserar islam.

Trots Mao Zedongs löfte om provinsiellt självstyre för Huifolket i Ningxia har Kinas muslimer fortsatt att vara en spretig och geografiskt utspridd skara. Den stora flytten tillbaka till Ningxia blev aldrig verklighet, och folkgruppen Han dominerar livet i den här provinsen precis som i de flesta andra. Och den autonoma status Ningxia formellt åtnjuter, precis som Inre Mongoliet, Xinjiang och Tibet, är lika mycket styrd från Beijing som andra kinesiska provinser. Självstyret är mest en papperskonstruktion, som i Sydafrikas hemländer under apartheidregimen. Kina är Kina, politiskt sett.

bild

Modern kinesisk diligensrånare?

För oss innebär det att livet på sadeln inte skiljer sig så mycket från tidigare, trots att vi rullat in i en ny del av landet. Vi ser en del moskéer, vi äter på restauranger som inte serverar griskött, vi säger nihao och hello till människor med små vita kalotter på sina huvuden, och som komplement till kinesiskan läser vi latinska bokstäver på vägskyltarna istället för mongoliska tecken. Det är lite enklare. Annars ser det ut ungefär som tidigare.

kompensation

I Dengkou surade Bebben lite. På fyra dagar hade vi haft en vilodag och cyklat tre etapper som alla var kortare än tio mil. Det är inte tillräckligt i Bebbens värld. Hans kropp behöver slita, kämpa och må halvdåligt för att må bra. Bebben trivdes bättre i Gobi. Men som en liten resepresent ryckte livets outgrundliga kompensationssystem in i Dengkou och skänkte Bebben en hög med magbaciller, som grävde runt i hans tarmpaket. Han tillbringade natten på toaletten och försökte göra sig av med allt som fanns innanför skinnet. När han framåt morgonen lyckats få ut det mesta hoppade vi upp på sadlarna och cyklade tjugosju mil de närmsta två dagarna. Bebben slet, led, sket, svettades och tyckte att livet var finfint igen. Vi är alla olika.

bild

Två cykelarbetare på industricykling utanför Wuhai.

Vi skall inte tråka ut er med fler detaljer om den monumentala kinesiska fulheten. Men den har inte lämnat oss, det kan vi konstatera. Industrisamlingarna runt städerna Wuhai och Wuda är bland det värsta hittills. Helt i klass med Baotou. Vi har haft fler dagar när vi sett ut som sotare eller kolgruvearbetare. En effekt som spätts på av en del dåliga vägar, där dieselmonstren hostat fram bredvid oss på knaggliga sträckor av dammiga eller leriga omvägar runt mil efter mil av vägarbeten.

Men vi har också susat fram genom fabriksfria områden, med vinden i ryggen, omslutna av det ökenlandskap som aldrig är långt borta. Huang He har ringlat fram på vår högersida och visat vägen söderut, med de imponerande sanddynerna i Hodq Shamo som reser sig direkt från stranden på andra sidan den Gula Floden. Och solrosorna har följt oss, och tomatodlingarna, och de långa pilalléerna har skuggat oss på väg 109 under varma, soliga eftermiddagar. Det har varit fint.

bild

Helianthus annuus, solros, en våra ständiga följeslagare längs vägen.

Nu är vi i Ningxias provinshuvudstad Yinchuan, där den siste kungen av Xixia för snart 800 år sedan fick se sitt rike raderas ut från världskartan. Stadens strategiska läge, inklämd och skyddad mellan Gula Floden i öst och Helan Shan-bergen i väst funkar fortfarande. Det är en ganska trevlig kinesisk stad med en dryg miljon invånare. På de ljumma kvällarna samlas alla (verkar det som) på torget framför den Södra porten och dricker kalla öl eller grönt te på de anspråkslösa uteserveringarna. Andra åker skateboard, köper kopierade Nikestrumpor i marknadsstånden, går på utomhusbio, flyger drake eller tittar på fullmånen som stiger upp ovanför det stora porträttet av Mao, som sitter ovanför den vackra gamla porten.

Medan vi tar igen oss och försöker läka ut resans första förkylning för Anders övar vi konversationsengelska med Vincent på Happy Napoli Restaurant. Han, och alla hans kollegor, är artigheten och serviceviljan personifierade. Vi sitter bekvämt tillbakalutade i restaurangens fåtöljer, lyssnar till en kvinnlig violinist i snövit brudklänning och får en brinnande kinesisk version av Irish Coffee serverad av en artigt leende Vincent. Vi känner att det här cykelarbetet är en slitsam historia. Bebben surar igen.

bild

Som gigantiska termitstackar; Xixias kungliga gravplats.

Tre mil väster om Yinchuan, vid foten av Helan Shan-bergen finns resterna av Xixias tid i historien. Där ligger de nio kungar som hann regera under rikets livstid begravda. Området innehåller också drygt tvåhundra gravar för ministrar och adelsmän och täcker en yta av ungefär 50 kvadratkilometer, vilket gör det till en av Kinas största kungliga gravplatser. Gravarna ser ut som höstackar av lera utspridda i det torra landskapet. Eller som gigantiska termitbon. Eller som glasskulor som smälter i öknen. Ursprungligen var de viktigaste av gravhögarna inneslutna i mer än tjugofem meter höga träpagoder, men de har tidens tand gnagt ner. Precis som den gjorde med hela kungadömet. Inget varar för evigt.

bild

Den gröna pricken är vi.

För att fakta om våra universellt betydelsefulla insatser på cykelsadeln ändå skall leva så länge som möjligt, så serverar vi er en diger sida med siffror. Statistik, helt enkelt. Vi är säkra på att fler än vi är barnsligt förtjusta i siffrornas hemliga budskap. Kanske inte alla, men åtminstone några stycken. Dyk därför in på statisksidan och gräv runt! Gör gärna egna små diagram, staplar och grafer, så hörs vi snart igen!

kommentarer



partners