uteochcyklar



senaste

blogginläggen

tibetansk epilog

2009-11-13 Söta upplevelser och sura insikter avslutar en resa som varit en vinnare. Nu åker vi hem.

Läs mer...

vid drömmarnas palats

2009-11-04 En gruppbild vid Potalapalatset, det var drömmen vid köksbordet i Uddevalla. Nu är vi där.

Läs mer...

plågade på platån

2009-10-26 Snöstormar, minusgrader och hög höjd. Resan över högplatån har inte varit någon picknick hittills.

Läs mer...

kommentarerna

2013-01-23 13:16:10

Läs mer...

Marie skrev

2011-03-02 15:07:27 Hej, Tack för ett intressant inlägg! Jag hittade er sida och undrar om ni skulle vara intresserad av att publicera en länk till våran klients hemsida? Denna artikel har en diskret länk till Expedias hemsida, som vi sammarbetar med. Namn: Expedia URL: http://www.expedia.se/ Tack för att ni har tagit er tid och läst. Tveka inte att kontakta mig om ni har några frågor. Jag skickar gärna artikeln till er om ni är intresserad. Med vänlig hälsning, Marie Sjöström OBAN Multilingual marie.sjostrom@obanmultilingual.com

Läs mer...

//Gadden skrev

2009-11-13 18:54:47 ... ge dig, Jocke, en eloge för din förmåga att berätta. Tack och välkommen hem. //Gadden

Läs mer...

filmerna

final

 

2009-11-12 En lång skön nedförsbacke, ända fram till Potalapalatset den sista dagen. Ganska fin känsla.

Se filmen...

vinter i paradiset I

 

2009-10-28 Vägar som kräver dubbdäck och temperaturer som kräver fullt ställ. Gobi är långt borta.

Se filmen...

vinter i paradiset II

 

2009-10-28 Fyra minus, 5000 meter över havet och 17 sekundmeter i snoken. Ingen solskenscykling längre.

Se filmen...

bilderna

kamelsafari

skapad 2009-09-13 i 'ute och cyklar'

 

Bebben vaknade 03.30 med ett ryck. Någonting var fel. Någon befann sig i rummet. När ögonen efter några sekunders kamp lyckades tränga igenom mörkret såg han ett par håriga ben på var sida om sig i sängen. En man med en vild, stridslysten blick stod naken över honom, med en Kinakarta i handen, lyft till slag. En reinkarnation av Mao? Ett hologram av en kinesisk studentrevolutionär? Bebben var förvirrad. ”Jagar myggor,” förklarade Holthe lugnt, samtidigt som han med en snärtig sving naglade fast en insekt i tapeten. Bebben somnade om.

bild

Rast under en regnig arbetsdag på cykeln.

Vi har inte cyklat så värst mycket sen sist. Knappt tjugo mil från Yinchuan till Zhongwei, det är allt. Vi har dragit ner på tempot en smula och ägnar dagarna åt annat än att bara gnida på sadlarna. Cykelmässigt har vi ju varit bortskämda med finväder för det mesta, men från Yinchuan och hit var det regn i lite större portioner än tidigare. Det blev riktigt grisig cykling. Regn är alltid en del av trampandet, men vi är ganska nöjda om den delen är så liten som möjligt. Varken cyklarna eller vi har regn överst på önskelistan. Vi blir glada om solen letar upp oss igen.

ökendagar

Zhongwei balanserar på gränsen till öknen. Gula flodens livgivande vatten sträcker sig en liten bit norrut från sin flodfåra och håller den omgivande ökentorkan ifrån sig. Men där flodens kraft tar slut tar sanddynerna i Tenggeröknen över, plötsligt och definitivt. Som en tyst överenskommelse. På ena sidan vägen melonplantager, på andra sidan sanddyner. Flodens land och sandens land, prydligt uppdelat. Efter ganska många mils cykling i flodens land tyckte vi att det var på sin plats med några dagar i sandens land också.

bild

Bebbe Beduin åker kamel. Bra barnbokstitel?

Om man vill göra sig lite lustig kan man sammanfatta vår kamelsafari med att konstatera att den engelskspråkiga guide vi betalade lite extra för inte kunde så många ord engelska. Hon hette Ruth, men det kunde hon inte riktigt uttala, så det lät mer som Rose. Vi kallade henne Ruth, Rose eller det svenskt klämkäcka Rutan. Det funkade bra vilket som. Förutom att hon inte kunde prata engelska kunde hon heller inget om kameler, öknen, camping eller matlagning. Men annars var det inget fel på Rutan. Hon tyckte om att sjunga och leka kring elden på kvällarna. Det var trevligt.

Man kan också möjligen gnälla över något fattigt tilltagna middagsransoner eller kinesisk standard på utrustningen eller på att en av våra kamelguider ständigt höll på att trilla av sin kamel första dagen. Anders fick uppdraget att hoppa av och hjälpa honom upp i sadeln igen. Sista gången hann han inte riktigt och efter en avancerad stretchingövning drösade guiden i sanden med en dov duns. Han blev utbytt första kvällen mot en yngre förmåga. Men så kommer det å andra sidan att gå för oss alla, förr eller senare.

bild

Man kan alltid känna igen en erfaren kamelryttare när man ser en.

Men det som stannar kvar i minnesarkivet efter våra dagar i öknen kommer inte att vara Rutans knaggliga engelska eller en klen rismiddag. Kvar finns det enorma havet av sanddyner som med naturens fantasifulla linjer böljade iväg mot horisonten. Kvar finns buskarna med de lila blommorna, som utskvätta färgklickar på den sandfärgade tavlan, antilopen som nyfiket granskade oss innan den hoppade iväg mot ostördheten, och vår lilla karavan av kameler som makligt vaggade fram i en ringlande väg mellan sandbergen. Som en nutida miniatyrversion av det traditionella sättet att frakta varor i Centralasien. Som en bekväm liten tredagarsvariant av sidenvägen. Det kommer vi att minnas.

vm-laget

Vi tyckte att det kändes lite opersonligt att kamelerna inte hade några namn. När Bebben instinktivt kände att hans kamel var en pålitlig och stabil liten slitvarg, som aldrig skulle göra honom besviken fick han självklart heta Schwartz. Då föll det sig naturligt att Thern var den som ledde karavanen, att Dahlin alltid låg där framme och högg, att den oberäknelige lille rackare som vält av vår guide var en Limpar och att den självständige och lojale bjässe som bar runt på Anders var en Ingesson. Holthes kamel spydde honom på benet en dag. Brolin. Den enda stora överraskningen i truppen var Oddevolds fine gamle mittfältare Fylksjö. Det vete fan hur han kom med, men där var han. Och han gjorde inte bort sig. Fylksjö gjorde sällan bort sig.

bild

Ingesson ler finurligt för kameran.

Kameler finns från Turkiet till Manchuriet och från Bajkalsjön till Arabiska halvön. De har varit domesticerade sedan två och ett halvt tusen år före Kristus, och varit en viktig historisk handelsförutsättning. Öknens skepp är historiens långtradare. De har burit guld, siden, ädelstenar, kryddor och nu cykelluffare. I vilt tillstånd är kamelen akut utrotningshotad. (Känns det som om du hört det förr om någon djurart?) Idag tror man att det finns mindre än tusen exemplar kvar i tre olika populationer. Två finns i den kinesiska provinsen Xinjiang och en i den mongoliska delen av Gobiöknen. Det här är onekligen kamelernas geografiska hjärta.

Vi slog upp våra tält, samlade torra grenar till kvällens brasa och läste böcker på filtar under ökenhimlen. Och när mörkret kom och middagen var uppäten drog Liu, vår alltid leende chefsguide, upp kvällens spritranson, som var en sämre kinesisk version av riktigt dålig grappa. ”Yi, er, san!” hojtade han och viftade med handen i luften, vänd mot någon av oss. Sten, sax, påse, verkar vara ett globalt sätt att avgöra vem som skall tvingas tippa i sig en pappmugg dålig sprit. Eftersom vi ganska snabbt kom på att han alltid startade med sax fick Liu dricka upp det mesta själv. Han verkade inte missnöjd med det, och i efterhand anar vi att det kanske var han som genomskådat oss och inte tvärtom? Vilket vi inte var missnöjda med heller i så fall. Alla var nöjda. En äkta och sällsynt win-win-situation.

bild

Liu förlorar glatt ännu en omgång sten, sax, påse vid lägerelden.

Tillbaka från öknen och den sällsynta lyxen i Kina; tystnaden, gör vi oss klara för avfärd igen. Imorgon trampar vi vidare mot Lanzhou. Palma har kurerat sin förkylning och Holthes värkande handled är det enda fysiska orosmolnet för tillfället. Men Holthe själv, som inte ens gnällde på Rutans engelska, oroar sig knappast. Våra aluminiumkameler har fått vila några dagar, förutom när Bebben och Holthe tagit sina träningsturer i omgivningarna, och är redo för några mil till. Vi ser fram emot rörelsen igen.

bild

Den gröna pricken är vi.

En sak vi undanhållit er hittills, som ni säkert är oerhört nyfikna på, är hur många punkor vi haft. Ganska många. Tio för Bebben, nio för Palma, åtta för Holthe och fem för mig (Jocke), mer exakt. Jag kör lite mjukare. Mängden exploderade lastbilsdäck på vägarna är oftast orsaken. Små vassa bitar av ståltråd som letar sig in genom gummit. Men med gott om lappar, lim och slangar så är punkteringar något vi bekymrar oss ganska lite för. De kinesiska myndigheternas inställning till vår idé om att cykla till Lhasa kommer säkert att bli en större utmaning framöver. Vi får se hur det går. Om ni följer med oss får ni veta.

kommentarer



partners