uteochcyklar



senaste

blogginläggen

tibetansk epilog

2009-11-13 Söta upplevelser och sura insikter avslutar en resa som varit en vinnare. Nu åker vi hem.

Läs mer...

vid drömmarnas palats

2009-11-04 En gruppbild vid Potalapalatset, det var drömmen vid köksbordet i Uddevalla. Nu är vi där.

Läs mer...

plågade på platån

2009-10-26 Snöstormar, minusgrader och hög höjd. Resan över högplatån har inte varit någon picknick hittills.

Läs mer...

kommentarerna

2013-01-23 13:16:10

Läs mer...

Marie skrev

2011-03-02 15:07:27 Hej, Tack för ett intressant inlägg! Jag hittade er sida och undrar om ni skulle vara intresserad av att publicera en länk till våran klients hemsida? Denna artikel har en diskret länk till Expedias hemsida, som vi sammarbetar med. Namn: Expedia URL: http://www.expedia.se/ Tack för att ni har tagit er tid och läst. Tveka inte att kontakta mig om ni har några frågor. Jag skickar gärna artikeln till er om ni är intresserad. Med vänlig hälsning, Marie Sjöström OBAN Multilingual marie.sjostrom@obanmultilingual.com

Läs mer...

//Gadden skrev

2009-11-13 18:54:47 ... ge dig, Jocke, en eloge för din förmåga att berätta. Tack och välkommen hem. //Gadden

Läs mer...

filmerna

final

 

2009-11-12 En lång skön nedförsbacke, ända fram till Potalapalatset den sista dagen. Ganska fin känsla.

Se filmen...

vinter i paradiset I

 

2009-10-28 Vägar som kräver dubbdäck och temperaturer som kräver fullt ställ. Gobi är långt borta.

Se filmen...

vinter i paradiset II

 

2009-10-28 Fyra minus, 5000 meter över havet och 17 sekundmeter i snoken. Ingen solskenscykling längre.

Se filmen...

bilderna

signalhorn och bönehjul

skapad 2009-09-29 i 'ute och cyklar'

 

I Kina finns inga trafikregler. Här finns trafikrekommendationer. Stoppljus, vägskyltar, hastighetsbegränsningar, cykelbanor och körriktningar, allt verkar vara rekommendationer. Till och med högertrafik är att betrakta som en rekommendation i Kina. Om vänstertrafik skulle passa bättre för tillfället så är det fritt fram. Bara för att du ligger i en fil där huvuddelen av trafikanterna kör åt ena hållet, så är det alls ingen garanti för att alla gör det. Snarare bör man förutsätta att inte alla gör det.

Och det är själva grundförutsättningen för att systemet ska fungera. Alla är insyltade. Alla vet att alla känner till att alla gör lite som de vill. När alla är medvetna om, och är en del av ett kollektivt knasigt beteende, kan det fungera, trots att det för en utomstående ser ut som kaos. Alla byter fil hela tiden, alla kör på cykelbanan då och då, ingen tycker att rödljus är så mycket att bry sig om och alla vet att tre filer på genomfartsleden genom en miljonstad plötsligt kan vara förvandlade till en fruktmarknad. Alla vet att samma regler gäller som vid en klungspurt i Tour de France – den som har grillen längst fram har rätt att välja spår. Och ingen blir sur. Alla har en andel. Och det finns fullt med billiga bilverkstäder.

bild

Blodröd jacka och gulaktig huvudbonad. Det måste vara en gelugpamunk.

Det viktigaste i trafiken är att tuta. Så mycket man kan. Helst hela tiden. Tutan nedtryckt är defaultläget på lastbilar och bussar. En tyst lastbil är att betrakta som en kuriositet. Förmodligen är det fel på den. Vi tror att tutorna kanske fungerar så att när man trycker ner tutan så tystnar den. När man bara sitter och kör så tutar det. Tut! Hela tiden. Naturligtvis har tutandet ingen som helst effekt längre. En långtradare på landsvägen får inte en åsnekärra att flytta sig en millimeter åt sidan trots sina tretusen decibel. Alla kineser har utvecklat en absolut immunitet mot tutande. Men det har inte vi. Vi svävar nu på gränsen till tinnitus och lomhördhet.

bild

Ung tibetansk kvinna.

Men det är skillnad på Kina och Kina. Vi har också besökt en plats där livet levs i ett annat tempo. En plats där trafikstockningar och lastbilstutor inte är normen. En plats där man eftersträvar frid och harmoni och upplysning. I bergen på knappt tretusen meters höjd, på kanten av den tibetanska högplatån, i den lilla staden Xiahé ligger Labrang, ett av den Tibetanska buddhismens viktigaste kloster. Jag (Jocke) och Anders gjorde en avstickare dit med buss ett par dagar. Bebben och Holthe skulle cykla, men de körde fel och kom aldrig fram. De kinesiska vägskyltarna vägrade att prata med dem. Surt!

Men buddhismen hittade till Xiahé. Den kom till Kina längs Sidenvägen, från Indien, alldeles i början av vår tideräkning. Ett par hundra år senare fick den ett starkt fotfäste och har sedan genom århundradena flätats samman med Konfucianism och Taoism till en av de religioner eller filosofier som haft störst betydelse i kinesisk historia. I Tibet utvecklades en speciell typ av Buddhism, med starkare inslag av mysticism, som fortfarande lever kvar. Under Maoregimen stod inte religion högt i kurs i ett kulturrevolutionsivrande Kina. Tempel och kloster förstördes, munkar fängslades, Dalai Lama flydde utomlands. Men när det själsliga vacuum kulturrevolutionen lämnade efter snarast blev ett hot mot regimen ändrade man kurs en gnutta. Det har blivit lättare att utöva religion i Kina igen. Moskéer byggs och kloster fylls åter av munkar. Bland annat i den smått medeltidslika miljön i Labrang.

bild

Labrangklostret 2009 eller en scen ur Rosens namn?

I klostret lever tvåtusen munkar från Gelugpasekten, eller De Gula Hattarna, den största inriktningen inom den Tibetanska Buddhismen. Tibetanska pilgrimer från omgivande provinser kommer till Labrang i en strid ström för att besöka templen och gå de traditionella pilgrimsvandringar, koras, som varje sann buddhist bör göra för att bättra på oddsen i nästa liv. Ju oftare desto bättre. Ju fler varv runt koran desto närmare upplysning och nirvana.

Vi kröp ur sängarna i gryningen och tog oss ut till tåget av munkar och pilgrimer. Solen segade sig upp över bergen och fick med möda upp temperaturen över nollstrecket. Vi strosade med i tåget, där gamla gummor mumlade mantras och snurrade på några, eller alla, av korans 1174 bönehjul. Här och där längs vägen vek vi av för ett eller flera varv runt de olika templen. Det luktade rökelse och sött av jaksmör från tusentals levande ljus i tempel och bönerum. Gyllene stupas sträckte sig mot den blå himlen. På bergssluttningen på klostrets nordsida låg en samling miniatyrtempel där munkar memorerade heliga skrifter i sanskrit. Varje kilometer av koran tog en timma att gå. Intrycken gjorde avtryck. Det var en fantastisk morgon.

bild

Koran runt Labrang innehåller 1.174 bönehjul.

Labrang var en försmak av Tibet. Ett Tibet utanför den nuvarande förminskade regiongränsen. Labrang var en annan värld, en annan tid, långt från de breda avenyernas och de glasade skyskrapornas Kina. Det gjorde oss inte mindre sugna på att fortsätta cyklingen upp på platån till Världens Tak. Tvärtom. Tillbaka i Lanzhou igen var det enkelt att sätta sig på hojarna och börja trampa. Vi har varit stilla ganska mycket den senaste tiden. Men nu är vi på väg igen. Det känns fint. Rörelsen är ju vår enda nobla funktion i tiden som han sa, Kerouac.

bild

Den gröna pricken är vi.

Den småkaotiska kinesiska trafiken är också äntligen på väg att tunnas ut. Vi har sakta gnetat oss uppåt från Lanzhou till Qinghaiprovinsens största stad Xining, som har varit ett speciellt etappmål under hela cyklingen. Det här är den sista stora stad vi kommer till. Här lämnar vi det tätbefolkade Kina vi cyklat i ett bra tag nu. Färre lastbilstutor och färre fabriksreservat väntar. Mer ödslighet, mer natur. Här i Xining är vi också en bit över tvåtusenmetersgränsen för första gången. Det känns bra, men vi har fortfarande tretusen höjdmeter kvar till resans högsta punkt. De Långa Uppförsbackarnas Tid är här. Det kan bli drygt, men vi ser fram emot det. Och Bebben säger som han brukar: Nu börjar äventyret!

kommentarer



partners