uteochcyklar



senaste

blogginläggen

tibetansk epilog

2009-11-13 Söta upplevelser och sura insikter avslutar en resa som varit en vinnare. Nu åker vi hem.

Läs mer...

vid drömmarnas palats

2009-11-04 En gruppbild vid Potalapalatset, det var drömmen vid köksbordet i Uddevalla. Nu är vi där.

Läs mer...

plågade på platån

2009-10-26 Snöstormar, minusgrader och hög höjd. Resan över högplatån har inte varit någon picknick hittills.

Läs mer...

kommentarerna

2013-01-23 13:16:10

Läs mer...

Marie skrev

2011-03-02 15:07:27 Hej, Tack för ett intressant inlägg! Jag hittade er sida och undrar om ni skulle vara intresserad av att publicera en länk till våran klients hemsida? Denna artikel har en diskret länk till Expedias hemsida, som vi sammarbetar med. Namn: Expedia URL: http://www.expedia.se/ Tack för att ni har tagit er tid och läst. Tveka inte att kontakta mig om ni har några frågor. Jag skickar gärna artikeln till er om ni är intresserad. Med vänlig hälsning, Marie Sjöström OBAN Multilingual marie.sjostrom@obanmultilingual.com

Läs mer...

//Gadden skrev

2009-11-13 18:54:47 ... ge dig, Jocke, en eloge för din förmåga att berätta. Tack och välkommen hem. //Gadden

Läs mer...

filmerna

final

 

2009-11-12 En lång skön nedförsbacke, ända fram till Potalapalatset den sista dagen. Ganska fin känsla.

Se filmen...

vinter i paradiset I

 

2009-10-28 Vägar som kräver dubbdäck och temperaturer som kräver fullt ställ. Gobi är långt borta.

Se filmen...

vinter i paradiset II

 

2009-10-28 Fyra minus, 5000 meter över havet och 17 sekundmeter i snoken. Ingen solskenscykling längre.

Se filmen...

bilderna

transsibiriska järnvägen

skapad 2009-07-24 i 'ute och cyklar'

 

”Njet!” Den kvinnliga konduktörens min var barsk och bestämd. ”I min vagn kommer man inte in med några cyklar. ” Vårt bagage tornade upp sig på perrongen och hon tittade på högen med tydlig skepsis. Det var tio minuter till avgång och desperationen tilltog. I det halvorganiserade kaoset hade de flesta passagerarna kommit ombord, och började göra sig hemmastadda i sina kupéer. Men vi var kvar på en allt tommare plattform. Bebben svettades. Det började se mörkt ut.

Det hade inte heller varit helt friktionsfritt fram tills dess. Våra två taxis från Hotell Vostok kom ifrån varandra på väg till Jaroslavskijstationen och det krävdes ett dussin mobilsamtal av ryskt pladder och en halvtimmas yrande innan vi samlade ihop laget igen. Att försöka flytta högen med utrustning från gatan till spåret var nästa utmaning. Helst utan att de vodkatörstande skuggfigurer som strök omkring på stationen tyckte att det såg alltför lockande ut att få med sig en kamerabag eller en ryggsäck. Det verkade stundtals inte helt självklart att vi skulle lyckas med det, men det gick.

bild

Det känns bra att kliva på ett tåg med destination Vladivostok.

Om den utlovade godsvagnen, som enligt resebyråns försäkran skulle husera våra cyklar under resan, verkligen fanns på tåget är fortfarande osäkert. De uniformprydda tjänstemännen på stationen visade ett svalt intresse för att reda ut den saken. Uppgifter från vår upphittade tolk, den ryske engelskläraren Andrej, tyder på att det verkligen fanns en godsvagn, men att ingen direkt hade lust att befatta sig med den. Med en oklar arbetsfördelning är det alltid bäst att låta någon annan lösa problemen. Det blir minst jobb så.

När stortavlan visade att tåg 2 till Vladivostok avgick från spår 3 gjorde vi en sista (trodde vi) framryckning till den plats på perrongen där det verkade sannolikt att vagn 10 skulle stanna. Den stannade självklart en bra bit därifrån, så vi fick baxa iväg vårt prylberg en bit till. Nu stod vi där och käbblade medan klockan tickade mot avgång. Det såg mörkt ut. Men när vi i sista stund fick tag i en übersturmbahnführer med fler streck på axlarna än alla andra, som förmodligen tyckte att det vore fel att bara lämna oss på perrongen, stod det klart för konduktören att ingen annan skulle lösa hennes problem. Hon suckade demonstrativt och vinkade på oss på tåget. Transsibiriska järnvägen började rulla mot Asien. Och vi var med.

bild

Med en drömsk blick riktad mot Mongoliet.

lång resa

Den ursprungliga sträckningen av Transsibiriska järnvägen sträcker sig 929 mil från Moskva till Vladivostok. En majestätisk tågresa från Europa till Stilla Havet genom två världsdelar och sju tidszoner. Den numera vanligare, och lite kortare rutten, viker av söderut vid Ulan Ude strax efter att tåget rundat Bajkalsjöns södra strand, innan den fortsätter genom Mongoliet och når Beijing i Kina efter 785 mils resa. Vår tur var lite kortare. När vi klev av i Irkutsk i gryningen den fjärde dagen, hade vi åkt 518 mil.

Fast vi fått på allt bagage på tåget och var på väg, hade inte våra bekymmer helt försvunnit. När tåget väl börjat rulla och mannen med axelstrecken var kvar på stationen vädrade konduktören morgonluft. Placeringen av cyklarna vid vagnens utgång var inte tillåten enligt reglementet. Hon föreslog att vi skulle betala en liten slant för att ha cyklarna på tåget. 11.000 rubel (knappt 3.000 kr.) per cykel kunde kanske vara ett skäligt pris? Eftersom erbjudandet fortfarande innehöll vissa oklarheter, som t.ex. var cyklarna då skulle finnas och vem som skulle ansvara för dem, var vårt motförslag att vi skulle bära iväg dem till bagagevagnen och sätta dem där, och att det inte skulle kosta någonting, eftersom vi redan betalt en gång. Som i alla goda förhandlingar kom vi fram till en kompromiss som i stort sett gick ut på att vi kunde göra vad fan vi ville med all vår jävla packning bara den inte var i vägen, så kunde hon sätta sig i sin lilla kupé och lägga på lite ny ögonskugga. Jämfört med de utsikter vi hade haft tjugo minuter tidigare var det en överenskommelse vi var ganska nöjda med. Resande innehåller alltid kompromisser.

bild

Gott om plats i kupé 6.

Kupé 6 såg till en början ganska liten ut. Mindre än jag och Anders mindes från vår transsibiriska tågresa för tjugotvå år sen. Men med ett smart utnyttjande och lite båtstuvning svalde den all packning plus tre cyklar. Vår granne Michail hade för säkerhets skull bokat två sängar i sin kupé. Han var en trevlig kille och hade inget emot en inpackad CyclePro Colorado som kompis. Tyvärr skulle Michail bara till Omsk, så det sista dygnet fick kupé 6 husera även den fjärde cykeln. Det var mysigt.

åka tåg

Livet på en fyra dagar lång tågresa är ett stilla vegeterande. Läsning, tedrickning och funderingar medan Ryssland passerar utanför fönstret. Novgorod, Vyatka, Perm, Jekaterinburg. Monstruösa industrier, slitna hyreskaserner och rostiga portar till ändlösa förrådslängor av betong i städernas deprimerande utkanter. Däremellan vidsträckta skogar av gran, tall eller björk, små samhällen av trähus i olika färger, som tröttnar alltmer under sina åldrande plåttak. Människor som hässjar hö, rensar potatisland eller skumpar fram på ojämna grusvägar på motorcykel med en sidovagn full av löksäckar.

bild

Holte och Palma kosar sig i restaurangvagnen.

Som bergskedja betraktat är inte Uralbergen mycket att skryta med. Som högst når den drygt 1.500 meter över havet, men längre söderut, där järnvägen går, är den mer som en stor Hallandsås. Där orkar den knappt över 500-metersstrecket. Men landskapet förändras och Uralbergen markerar gränsen mellan Europa och Asien, och att förflyttas från en världsdel till en annan i en tågkupé gör man inte på många ställen i världen. Ögonen blir nyfikna igen.

När man en bit längre österut korsar den osynliga gränsen mellan Sverdlovskaya och Tyumenskaya oblast gör man officiell entré i Sibirien. Då är tåget drygt 200 mil från Moskva och vi hade hunnit några kapitel i våra böcker. Städerna har andra namn, men ser från tågfönstret ungefär ut som de andra. Tyumen, Omsk, Novosibirsk. Slitet, industriellt. Ganska dålig turistisk marknadsföring.

bild

En samling aptiliga korvar på stationen i Barabinsk.

Den cowboyinspirerade restaurangvagnen serverade borchsh, mörkt bröd med senap och rysk schlager. Där slog vi ihjäl många timmar, tillsammans med en internationell samling vodkadrickare, schackspelare och dagboksskrivare. Några kalla Baltika och en riktigt fin stuvning på potatis, kött och grönsaker serverad i en pumpaformad porslinsskål med lock blev favoritmiddagen. Kvalitén på både mat och service var överraskande bra och vi konstaterade att det har hänt en del sen 1987. Även om vi letade kunde vi inte hitta den gröna läsken som smakade målarfärg.

Kontinentens mäktiga floder flyter fram under tåghjulen. Volga, Ob och Jenisej rinner norrut mot Ishavet och fraktpråmar släpar kol och timmer mot nya destinationer längs vattenvägarna. Efter floden Jenisej ändrar landskapet karaktär. Det börjar resa sig och man dunkar fram i dalgångar och ut över ängar fulla av lila, gula och vita blommor, med mer färgglatt målade trähus utströdda här och där. Vi drack mer te och den första omgången böcker började ta slut.

Tiden har bråttom på den transsibiriska järnvägen. Det kan låta konstigt, men så är det. Tidtabellen håller sig till Moskvatid precis som stationsklockorna i de städer där vi klev av och köpte jordgubbar, nudlar och saltgurka. Men restaurangvagnen går efter lokal tid i de olika tidzoner man förflyttar sig mellan. Vips hoppar klockan fram en timme. Vissa dagar två. Den skyndar på. När man närmar sig Irkutsk har klockan rusat iväg fem timmar jämfört med i Moskva. Lever man då fortfarande efter den Moskvatid (som ju är den officiella tågtiden) blir man överraskad över att restaurangvagnen stängt redan vid 17.00, när man skall iväg på middag. Men vi hade lärt oss. Vi var beredda.

bild

Kväll vid stationen i Novosibirsk.

I en grå disig gryning den fjärde dagen klev vi av i Irkutsk. Vi magasinerade cyklarna i de fuktiga katakomberna under stationen och blev fotograferade tillsammans med de lokala flickscouterna. Resten av packningen stuvade vi in i en minibuss som körde oss till Listvyanka vid Bajkalsjöns strand. Chauffören slets mellan sin yrkesmässiga plikt att helst leverera sina passagerare levande till destinationen, och sin egen uppenbara dödslängtan. Men yrkesrollen vann, vi kom fram, han har kvar sitt jobb ett tag till, och vi hoppas att vi redan upplevt det mest spännande på resan.

En av resans etapper är klar. Nu väntar ett par dagar vid världens djupaste sjö. Om du tittar in igen så berättar vi snart hur det har varit.

kommentarer



partners