uteochcyklar



senaste

blogginläggen

tibetansk epilog

2009-11-13 Söta upplevelser och sura insikter avslutar en resa som varit en vinnare. Nu åker vi hem.

Läs mer...

vid drömmarnas palats

2009-11-04 En gruppbild vid Potalapalatset, det var drömmen vid köksbordet i Uddevalla. Nu är vi där.

Läs mer...

plågade på platån

2009-10-26 Snöstormar, minusgrader och hög höjd. Resan över högplatån har inte varit någon picknick hittills.

Läs mer...

kommentarerna

2013-01-23 13:16:10

Läs mer...

Marie skrev

2011-03-02 15:07:27 Hej, Tack för ett intressant inlägg! Jag hittade er sida och undrar om ni skulle vara intresserad av att publicera en länk till våran klients hemsida? Denna artikel har en diskret länk till Expedias hemsida, som vi sammarbetar med. Namn: Expedia URL: http://www.expedia.se/ Tack för att ni har tagit er tid och läst. Tveka inte att kontakta mig om ni har några frågor. Jag skickar gärna artikeln till er om ni är intresserad. Med vänlig hälsning, Marie Sjöström OBAN Multilingual marie.sjostrom@obanmultilingual.com

Läs mer...

//Gadden skrev

2009-11-13 18:54:47 ... ge dig, Jocke, en eloge för din förmåga att berätta. Tack och välkommen hem. //Gadden

Läs mer...

filmerna

final

 

2009-11-12 En lång skön nedförsbacke, ända fram till Potalapalatset den sista dagen. Ganska fin känsla.

Se filmen...

vinter i paradiset I

 

2009-10-28 Vägar som kräver dubbdäck och temperaturer som kräver fullt ställ. Gobi är långt borta.

Se filmen...

vinter i paradiset II

 

2009-10-28 Fyra minus, 5000 meter över havet och 17 sekundmeter i snoken. Ingen solskenscykling längre.

Se filmen...

bilderna

ut i gobiöknen

skapad 2009-08-11 i 'ute och cyklar'

 
bild

Först är det asfalt, sen blir det vanlig väg, sa mr. Gun. Det hade han rätt i.

Man kanske inte kan säga att det var väntat när Bebben och Holthe blev arresterade i den mongoliske premiärministerns sommarpalats. Men man kan inte heller säga att det var helt överraskande. Man kan aldrig räkna bort några alternativ när Captain Chaos är med. Vid bergen i Ulan Bators södra utkanter där träningsrundan snart blev till mer single track än vägcykling, och där stigen till slut mynnade ut i ett stort, grönt mongoliskt ingenting, fortsatte gossarna med hojarna på axlarna upp över en bergskam. På andra sidan borde det finnas en fin väg, antog de.

På andra sidan fanns det dessutom, turligt nog, något som verkade vara ett flott hotell, med pool och tennisbana. Ett trevligt ställe för en kall Coca Cola efter den ansträngande vägen dit, tänkte pojkarna. Men innan en enda backhand var slagen hade säkerhetsvakter materialiserats fram ur tomheten och Bebben och Holthe fann sig själva arresterade och utfrågade. I cykelskor och tajts. Fortfarande törstiga. Inte en enda läskeblask serverades.

bild

Mr Gun, räddaren från säkerhetspolisens madrasserade cell.

Mr Gun, ägaren till vårt hostel, var gammal kapten vid gränspolisen. Det var en hjälp. Det gjorde förmodligen processen hos den mongoliska säkerhetspolisen i Ulan Bator något kortare. Några timmar i det madrasserade förhörsrummet och ett uppvisande av resedokument, kartor och annan underlig, men ofarlig utrustning räckte för att övertyga dem om att det inte var skandinaviska cykelspioner de hade att göra med. Bebben och Holthe blev försatta på fri fot. Jag och Palma tycker nog fortfarande att en natt i finkan hade varit ett rimligt straff.

på väg

Med alla fyra i frihet och de flesta av oss rimligt friska var det dags att börja med det vi kommit för. Att cykla. Vi lämnade den ivrigt näsduksviftande familjen Gun bakom oss och rullade ut ur Ulan Bator i morgontrafiken den 5:e augusti. Det kändes underbart att sitta i sadeln igen, med femhundra mils förväntningar och upplevelser framför styret. Gladast av alla var Bebben. Captain Chaos var fri. I dubbel bemärkelse.

bild

Palma på cykelutflykt i Mongoliet.

Vi hade i förväg tagit reda på att den förhärskande vinden i Mongoliet är en stadig nordanvind. Det gladde oss. Vi skall ju söderut. Helt programenligt blåste det också rejält när vi trampade iväg. Från söder, visade det sig. Rakt i näsan. Med Ulan Bators läge, i en liten gryta omringat av berg som vi krånglade oss över, bjöd cyklingen på fullt tillräckligt motstånd för en premiärdag. Speciellt min egen kombination av lite för få träningsmil och en rejäl förkylning visade sig vara allt annat än en vinnare. Vilket inte heller var helt oväntat.

Men när det gröna landskapet mjukt rullade söderut gjorde vi detsamma. Vinden vände och solen värmde. Runda små jurtor lyste vita på de oändliga gröna grässlätterna. Flockar av hästar betade vid sidan av vägen, tranor landade vid ett vattenhål och rovfåglar cirklade i den blå himlen ovanför. Vi cyklade tills det var dags att slå upp våra tält. Vi lagade pasta och nudlar. Vi kokade te, vi pysslade med cyklar och packning. Vi var på väg in i Gobiöknen. Det var storslaget. Mongoliet höll vad det lovat.

bild

Lyckligt läger längs landsvägen.

Till Choyr är det asfalterat, sa Mr. Gun, sen är det vanlig väg. Vi har olika uppfattningar, på olika ställen i världen, om vad som är vanligt. Mongoliet, som är ett land fyra gånger så stort som Sverige, gick in i det tjugoförsta århundradet med 90 mil asfalterad väg. Då är det förmodligen helt logiskt att en vanlig väg är två hjulspår som försvinner över stäppen. Eller i vårt fall, efter Choyr, rakt ut i öknen.

Gränsen för var den vanliga vägen startade kunde inte varit tydligare. En rejäl grusvall markerade slutet på asfalten och de närmaste 45 milen genom Gobi, till den kinesiska gränsen, är grus. Men en skylt vid vägkanten förkunnade stolt att vägarbetet minsann är på gång. Man ligger inte på latsidan i Mongoliet. Sofflocken är inte fulla av folk här, inte. ”He is working in the south”, försäkrade skylten, men riktigt vem ”he” var, eller var han egentligen höll hus, kunde man nog inte riktigt veta. Fast av vägbygget att döma kunde vi mycket väl tänka oss en ensam kille, med skottkärra och spade, som skulle fixa till 45 mil väg genom öknen. Ett styvt jobb. Det är egentligen inte så konstigt att vi inte såg till honom. Han kan ju vara i princip var som helst. Och jobba stenhårt.

bild

Palma och kamelerna. Ett bra bandnamn?

Mellan snuttarna av påbörjad väg som fanns lite här och där, ringlade hjulspåren iväg söderut i ett gigantiskt flätmönster. Vilket spår som var bäst var inte alltid så enkelt att veta. Vi kunde driva iväg en bit åt öster eller väster tills vi såg att bilarna mestadels verkade köra några hundra meter åt sidan. Då fick vi korrigera. Järnvägsrälsen har varit vårt bästa riktmärke västerut. Den skall till samma ställe som oss, och det har känts smart att inte vingla iväg för långt ifrån spåret. Men några kilometer, eller rent av mil, extra har det blivit.

dysterhet

Det område i Mongoliet som administrativt tillhör Gobiöknen är en bra bit större än Sverige. Ungefär 300.000 människor har öknen som sitt hem. Som om Sverige (och Danmark) bara hade haft Uppsala. Och resten hade varit tomt. Det är ganska öde. Men Gobiöknen är inte en unison landskapstyp av sanddyner, som man kanske ofta föreställer sig. Här finns isfyllda raviner, cowboyfilmsinspirerade klippformationer och vidsträckta grässlätter. Och sanddyner förstås.

bild

Glada gubbar i Gobi.

De få samhällen eller byar vi passerat på vägen har gruvindustri eller järnvägen att tacka för sin existens. Om de över huvudtaget ska tacka för sin existens. Det är kanske tveksamt? Det vilar en outsäglig dysterhet över platser som Bayantal, Dalanjargalan och Ayrag. Kring de små, dåligt sorterade butiker som utgör byarnas dammiga, kommersiella centrum märks den ryska kulturexporten tydligt. Där hittar man ofelbart en samling hjälpsamma och pratglada herrar, som smakat noggrant på vodkan. Lördag kväll eller tisdag förmiddag spelar ingen roll. De är där. Och de är fulla.

Livet i Gobi är förmodligen bland det kärvaste man kan välja på vår planet. I söder, ner mot Kina, är dagsmedeltemperaturen under sommaren +38 grader, och på vintern närmare -20. Det är stora kontraster för dåligt isolerade hus och tältande nomadfamiljer. För oss har förhållandena varit mer omväxlande än vi väntat oss. En stekande sol kan bytas ut mot ett formidabelt åskoväder och slagregn på en liten stund. En stark nordlig vind kan bli en lika stark sydlig vind lika fort. Och det har varit lite mer kuperat än väntat. Nätterna är svala och värmen har egentligen inte varit något problem än så länge, men vi inbillar oss att värmen, plattheten och ett mer stabilt ökenväder ökar ju längre söderut vi kommer.

bild

Den gröna pricken är vi.

Efter fem dagars cykling har vi kommit fram till Sainshand, den största, eller kanske snarare enda, staden längs vägen mot Kina. De senaste dagarna har vinden varit vår kompis och skjutit på bakifrån. In till Sainshand hade ”han som arbetar i söder” dessutom hunnit med att hyvla till några mil skaplig väg. Det gjorde att vi kunde öka farten lite och efter en lång dag med 15 mil i Gobigruset rullade vi in här strax efter solnedgången. Vi laddar batterierna ett par dagar, skriver de här raderna till er och cyklar vidare mot den kinesiska gränsen. Vi ser fram emot det. Möt oss igen om några dagar!

kommentarer



partners