uteochcyklar



senaste

blogginläggen

tibetansk epilog

2009-11-13 Söta upplevelser och sura insikter avslutar en resa som varit en vinnare. Nu åker vi hem.

Läs mer...

vid drömmarnas palats

2009-11-04 En gruppbild vid Potalapalatset, det var drömmen vid köksbordet i Uddevalla. Nu är vi där.

Läs mer...

plågade på platån

2009-10-26 Snöstormar, minusgrader och hög höjd. Resan över högplatån har inte varit någon picknick hittills.

Läs mer...

kommentarerna

2013-01-23 13:16:10

Läs mer...

Marie skrev

2011-03-02 15:07:27 Hej, Tack för ett intressant inlägg! Jag hittade er sida och undrar om ni skulle vara intresserad av att publicera en länk till våran klients hemsida? Denna artikel har en diskret länk till Expedias hemsida, som vi sammarbetar med. Namn: Expedia URL: http://www.expedia.se/ Tack för att ni har tagit er tid och läst. Tveka inte att kontakta mig om ni har några frågor. Jag skickar gärna artikeln till er om ni är intresserad. Med vänlig hälsning, Marie Sjöström OBAN Multilingual marie.sjostrom@obanmultilingual.com

Läs mer...

//Gadden skrev

2009-11-13 18:54:47 ... ge dig, Jocke, en eloge för din förmåga att berätta. Tack och välkommen hem. //Gadden

Läs mer...

filmerna

final

 

2009-11-12 En lång skön nedförsbacke, ända fram till Potalapalatset den sista dagen. Ganska fin känsla.

Se filmen...

vinter i paradiset I

 

2009-10-28 Vägar som kräver dubbdäck och temperaturer som kräver fullt ställ. Gobi är långt borta.

Se filmen...

vinter i paradiset II

 

2009-10-28 Fyra minus, 5000 meter över havet och 17 sekundmeter i snoken. Ingen solskenscykling längre.

Se filmen...

bilderna

hetta

skapad 2009-08-16 i 'ute och cyklar'

 

Dornogov aimag, eller East Gobi Province, är ett av de mest glesbefolkade områdena i det extremt glesbefolkade Mongoliet. Där bor 0,4 invånare per kvadratkilometer. Men där vägen går mellan Sainshand och Zamyn Üüd, vid den kinesiska gränsen, bor ännu färre. Där bor exakt 0,0 invånare. Inga byar, inga hus, ingenstans att proviantera. Inte en enda liten pizzeria.

Vi hade 23 mil grusväg framför oss, genom den hetaste delen av Gobiöknen, när vi rullade ut på tunga cyklar ur Sainshand. Vi hade provianterat med så mycket som vi trodde att cyklarna eller vi skulle orka bära. Det är alltid en kompromiss. Mat för två dagar och ungefär 15–20 liter vätska per man. Det var lite för mycket för hojarna, men alldeles för lite för oss.

bild

Frisk luft, blå himmel och två kamrater på cykelutflykt.

Första dagen fick begreppet strålande sol en ny innebörd. Det var i stort sett vindstilla och termometern hoppade upp på 47 grader mitt på dagen. Speciellt ordet strålande kändes riktigt. Chokladbitarna flöt runt i cykelväskorna och vi lyckades bara hitta skugga ett par gånger under dagen i ett par himmelskt svala vägkulvertar. Det var allt. Resten av världen var sol. Bara sol.

De första tio milen var grusvägen relativt bra. Han som jobbar i söder, ni vet, hade varit där och börjat jobbet. Det var skrapat och jämnt. Men för att bilarna inte skall köra sönder vägen innan den är färdigbyggd spärrade en stor grusvall av vägen var hundrade meter ungefär. Vi fick försöka ta oss över eller runt vallarna så gott det gick. Det var ganska kul ett tag, men det saktade ner oss en del och kostade en havererad cykelväska.

bild

Gossarna gosar sig i vår favoritkulvert.

När vi sent på eftermiddagen i ett fantastiskt vackert avtagande ökenljus rullade ner i en dalgång med hästar, och kameler i närheten av berget Bayan Uul, hade vi trampat drygt 12 mil. Vi hade gränsen i sikte nästa dag, tyckte vi. Men det hade kostat. Vi var inte helt fräscha.

Nästa dag var varmare. När vi satte oss på cyklarna vid halv åtta-tiden på morgonen visade termometern 28 grader. Redan vid uppförskörningen på andra sidan dalen upphörde salivproduktionen. Tungan svällde i munnen och hela Gobiöknens sandhav verkade virvla ner i halsen. Vi hade hoppats att 47 grader skulle stå sig som värmerekord, men när hettan kröp upp till, och över 50-strecket, kände vi att Mallis kanske inte är ett så dumt semesteralternativ ändå. Nu hoppas vi att de 51 grader som termometern vände på står sig som värmerekord. Vi tror inte att det finns så många platser på jorden som blir varmare, och vi förstår varför invånarantalet är 0,0.

bild

Tvättinrättningen i Sainshand måste ha gjort ett fuskjobb.

Vattnet ur flaskorna var så varmt att det var svårt att få i sig. Ändå tog det slut oroväckande fort. Kombinationen av enstaka förbipasserande lastbilar och vårt vattenreningsfilter gav oss tillräckligt mycket extravatten för att ta oss in till Zamyn Üüd på seneftermiddagen. Då hade vi käkat gobigrus i elva timmar om dagen, klättrat 1.200 höjdmeter och tagit oss fram genom en 50 grader varm och 23 mil lång tvättbrädsveckad sandlåda. Där ingen annan lekte. På de ungefär 7.000 mils långcykling vi gemensamt skrapat ihop tidigare är det tveksamt om det har funnits så värst mycket som varit jobbigare. Vi är åtminstone nöjda om det inte blir så mycket trögare än så här på den här resan.

Nu undrar ni varför vi gör det här? Det är en berättigad fråga. Vi hoppas att bloggens totala summa kommer att leverera det svaret. Det är alltid fråga om det totala. Vi tror att om man aldrig vill betala får man nöja sig med det mediokra. Alla vill till himmelen, ni vet, men ingen vill dö. Vi tror inte att bara räkkryssningar levererar de största upplevelserna livet är villigt att dela med sig av. För oss blir summan av steget ut i en och annan öken alltid plus till slut. Vi får mer än vi ger. Vi hoppas att man skall känna det om man följer oss.

bild

+51°C. Palma börjar känna sig vissen.

Vi har hoppat kanonkula i Bajkalsjön från en minsvepare tillsammans med Vladimir och hans firmafestkompisar, vi har omfamnats av Mr. Guns outsinliga hjälpsamhet och vi har träffats av värmen från hundra mongoliska leenden. Vi har rullat fram sida vid sida i skymningen med Gobiöknens kamelhjordar och vi har sett stjärnhimlen tändas ovanför den oändliga, otämjda del av världen vi befinner oss i. Det är några av belöningarna. Och de kommer att bli fler. Det vet vi.

I Zamyn Üüd slickade vi våra sår en dag. Det behövdes. Holthes och Palmas kramper började släppa och livet återvände. Men sen korsade vi gränsen, och det blev ingen vilodag precis. Att cykla verkade otänkbart. Efter mycket diplomatiskt småprat med poliser och tulltjänstemän verkade det stå klart att det enbart är tillåtet att korsa gränsen i tåg eller bil. Så vi packade in hojar, packning och oss själva i ett par mongoliska jeepar av gammalt fint ryskt snitt, som om vartannat bogserade och sköt på varandra de sju kilometer man behöver färdas mellan de båda gränsposteringarna. Det tog ganska exakt sex timmar. Och ni vet i vilken temperatur.

bild

Den dagliga utställningen av odugliga jeepar mellan den mongoliska och kinesiska gränsen.

Men nu är vi i Kina. Äntligen. Tänk att man skulle säga det. Erenhot är ett bra ställe som har lite mjukare sängar än norr om gränsen. Dessutom finns det asfalt, trottoarer och små tanter som säljer nudelsoppa vid vägkanten för två kronor. Det är sånt man uppskattar efter fem grusvägsdagar i Gobiöknen. Det känns väsentligt att lära sig uppskatta de små tanterna. Imorgon trampar vi vidare söderut. Det kommer säkert fortfarande att vara varmt, men det är inte grus längre. Livet leker.

bild

Den gröna pricken är vi.

Som avslutning bjuder vi på ett par filmer. Se dem gärna i ordning. Vi hörs igen!

kommentarer



partners