uteochcyklar



senaste

blogginläggen

tibetansk epilog

2009-11-13 Söta upplevelser och sura insikter avslutar en resa som varit en vinnare. Nu åker vi hem.

Läs mer...

vid drömmarnas palats

2009-11-04 En gruppbild vid Potalapalatset, det var drömmen vid köksbordet i Uddevalla. Nu är vi där.

Läs mer...

plågade på platån

2009-10-26 Snöstormar, minusgrader och hög höjd. Resan över högplatån har inte varit någon picknick hittills.

Läs mer...

kommentarerna

2013-01-23 13:16:10

Läs mer...

Marie skrev

2011-03-02 15:07:27 Hej, Tack för ett intressant inlägg! Jag hittade er sida och undrar om ni skulle vara intresserad av att publicera en länk till våran klients hemsida? Denna artikel har en diskret länk till Expedias hemsida, som vi sammarbetar med. Namn: Expedia URL: http://www.expedia.se/ Tack för att ni har tagit er tid och läst. Tveka inte att kontakta mig om ni har några frågor. Jag skickar gärna artikeln till er om ni är intresserad. Med vänlig hälsning, Marie Sjöström OBAN Multilingual marie.sjostrom@obanmultilingual.com

Läs mer...

//Gadden skrev

2009-11-13 18:54:47 ... ge dig, Jocke, en eloge för din förmåga att berätta. Tack och välkommen hem. //Gadden

Läs mer...

filmerna

final

 

2009-11-12 En lång skön nedförsbacke, ända fram till Potalapalatset den sista dagen. Ganska fin känsla.

Se filmen...

vinter i paradiset I

 

2009-10-28 Vägar som kräver dubbdäck och temperaturer som kräver fullt ställ. Gobi är långt borta.

Se filmen...

vinter i paradiset II

 

2009-10-28 Fyra minus, 5000 meter över havet och 17 sekundmeter i snoken. Ingen solskenscykling längre.

Se filmen...

bilderna

ekorr´n satt i granen...

skapad 2009-08-21 i 'skogsbloggen'

 
bild

Sedan början av sommaren flyttade Jullan hem till mina föräldrars gård. Jullan, en förkortning på namnet Juliet of Horseline, är en tidigare travhäst, ett riktigt ståtligt varmblod med ett gott hjärta matchande hennes fysiska storlek, hon är enorm! Jag och lillsyrran har fått turen att bli ägare på den goa pollen och jag har spenderat sommarkvällarna uppe på hästryggen i full galopp genom skogens små vindlande stigar. Jag har ofta börjat skratta för mig själv på våra skogsturer då jag har insett hur lycklig jag är som får uppleva den närhet till naturen. Att få känna doften av barrträden, sitta vid sjön med en hästmule som sniffar dig bak i nacken och lyssna till alla små dolda ljud som helt plötsligt träder fram när vinden sveper förbi, då inser jag att jag inte behöver någonting mer för att tillfredställa min själ. Det är en väldigt blandad skog jag ofta rider igenom, en del är redan borta genom kalavverkning, en del har fått stå kvar och frodas i många år med ståtliga granar prydda med hänglavar. Granen är ämnet för veckans blogg då jag har kommit över en mycket intressant artikel med titeln Fjällens evighetsgranar, skriven av Leif Kullman, professor i naturgeografi vid Umeå universitet. Artikeln kastar ett helt nytt ljus på granens invandringshistoria samt speglar hur en enda individ kan fortleva i flera tusen år. Men först lite artfakta om vårt kära barrträd.

Granen (Picea abies) tillhör familjen Pinaceae, tallväxter. De sprider sitt pollen med hjälp av vinden i oerhörda mängder mellan maj-juni. Efter pollineringen sker befruktning och fröna mognar under hösten. Fröspridningen sker dock inte förrän påföljande vår och med jämna mellanrum får vi kottår då antalet kottar är extremt högt. Mångformigheten hos gran är stor och har därmed olika namn såsom fågelbogran, klotgran, mattgran, ormgran, paraplygran, pelargran, slokgran, smultrongran och tårgran. De flesta vill säkert ha en härligt väldoftande gran till julafton, men julgransföreteelsen är inte en speciellt gammal tradition. De första julgranarna i Sverige kom på 1700-talet efter tysk förebild.

Vi har fått lära oss att granen invandrade från Ryssland relativt sent, några tusen år efter den senaste nedisningen, dock visar nya forskningsrön att så är inte fallet. I Fulufjällets nationalpark i Dalarna står kanske världens äldsta gran kallad Old Tjikko. Granen har daterats till 9 950 år! Hur är detta möjligt kan man fråga sig med tanke på att granar ofta inte blir äldre än 400 år? Svaret är att granar kan föröka sig vegetativt genom avläggare från de nedre, mot marken liggande grenarna. Artikeln Fjällens evighetsgranar antyder just på detta

”genom att snötyngda, rotslående grenar bildar nya stammar (avläggare) som ersätter de stammar som dör av ålder och skador” skriver Kullman.

I artikeln kan man även läsa att det är fullt möjligt att granen invandrade från väst istället för från öst då alla hittills kända och riktigt gamla granar ligger som ett pärlband längs fjällkedjan, men saknas österut. Forskarna tror att granen tillsammans med andra trädarter kan ha härdat ut istiden på små isolerade platser nära Skandinavien. Granen är minsann en riktigt tålig rackare och min respekt för detta träd har stigit rejält. Tänk bara så mycket Old Tjikko har härdats igenom, vi pratar om en livslängd närmare 10 000 år. En enda gran har levt och lever fortfarande ända sedan begynnelsen av Nordens människohistoria, bara det känns helt otroligt.

Jag önskar att jag kunde bege mig till Fulufjället nu med detsamma för att sätta mig mittemot Old Tjikko och meditera över alla epoker med dess mänskliga förändringar som granen obekymrat levt igenom. Jag tror att man skulle uppfyllas av en mer medveten känsla av hur kort tid varje människa lever på denna jord, kanske skulle man känna sig liten och skör, och inse att hur mycket vi än försöker och lyckas till stor del, kan vi aldrig råda över naturen eller kontrollera den fullt ut. Det ger mig i alla fall ett slags hopp om att naturen, som är en mäktig kraft, kommer att återhämta sig trots den förstörelse som vi människor har åstadkommit, även om det kan ta mycket lång tid. Jag beundrar verkligen människor som den kenyanska miljöaktivisten och Nobels fredspristagare Wangari Maathai som genom sin organisation Green Belt Movement arbetar genom att återplantera skog. Maathai ger mig styrka att göra ett så bra jobb som möjligt inom Ett klick för skogen så att de granar vi lyckas bevara kanske lyckas bli en del av evighetsgranarnas historia. Vill du läsa artikeln Fjällen evighetsgranar kan du hitta den i Svensk Botanisk Tidskrift 103:3-4 2009.



partners